Det äldsta du kommer att röra vid på Lanzarote finns inte på ett museum: det är det nednötta, eleganta bergslandskapet bakom Papagayovikarna. Los Ajaches är öns grundmassiv – lavor som går tillbaka ungefär fjorton miljoner år, eroderade från alpina ambitioner till mjuka ockrafärgade bergsryggar och djupa torrdalar. De klassiska ingångarna: kamvandringen från den kalkvita sadelbyn Femés (dess balkong över Playa Blanca är i sig en utsikt värd ett eget kort) mot Pico Redondo och höjderna över havet, eller kustdalarna – barrancos med namn som Parrado och Higuera – som släpper ner vandraren till tomma vikar som bilburna aldrig ser. Gamla getstigar, lavklädda stenar, falkar, tystnad. Ha riktiga skor, bär riktigt med vatten. Det här är ön före fyrverkerierna – och den har åldrats magnifikt.
Timanfaya får berömmelsen för att vara ung; Los Ajaches förtjänar respekt för att vara först. Tillsammans med Famaramassivet i norr är det här södra höglandet ett grundblock i ön – en del av skölden som steg ur Atlanten för omkring fjorton till femton miljoner år sedan (kortet om öns födelseattest berättar historien om den djupa tiden). Allt dramatiskt hos dem har redan hänt: de råa topparna har rundats av, rännorna fördjupats, ytorna patinerats till den där brungula, lejonskinnslena glans som bara tiotusentals årtusenden av vind och enstaka regn kan polera fram. Geologer värdesätter massivet som en uppslagen bok i den gamla öns anatomi; vandrare får något enklare – det enda stället på Lanzarote som känns som riktigt bergsland, några minuter från turistorterna.
Femés är porten och aperitifen. Byn ligger i en sadel på omkring 350 meter mellan Atalaya och Pico de la Aceituna, vita hus kring en av öns äldsta kyrkoplatser – det anspråkslösa Ermita de San Marcial del Rubicón, arvtagare till söderns katedral från erövringstiden (kortet om 1402 berättar varför ett biskopsdöme hamnade i det här torra hörnet). Torgets balkong hänger ut över hela södra slätten: Playa Blanca utbrett nedanför, Fuerteventura och Lobos svävande bortom sundet – vid solnedgången en av öns stora gratisläktare, med två anspråkslösa restauranger som serverar getost från getterna i grannskapet.
Vandringsmenyn är ärligt varierad. Kamklassikern klättrar från Femés längs den gamla herdestigen mot Pico Redondo och den höga linjen över kusten – vida vyer åt båda håll, korpar och tornfalkar under ögonhöjd, två till tre obrådskade timmar tur och retur. Genomfartsrutten faller från höjderna ner i Barranco de Parrado eller dess syskon, torra dalar med väggar av varm sten som kanaliserar dig ner till de tysta ändarna av Papagayokusten (card 79) – en lysande enkelvägsplan med ett bad som mål och en taxi eller en förparkerad bil som logistik. Mjukare alternativ kantar massivets kjolar från Playa Blancas utkant eller Las Coloradas. Överallt är möbleringen densamma: övergivna terrasser och stenfållor från getskötselns sekler, lavar som målar nordsidorna (kortet om livets pionjärer förklarar de skorporna), aulagas och doftande salvior, och en kvalitet av tystnad som de unga lavafälten märkligt nog inte har – deras är kuslig; den här är fridfull.
Fältanteckningar: stigarna är gamla och mestadels oskyltade – en kartapp med spåret nedladdat är din vän; det finns noll vatten och noll skugga, så morgonstart och två liter är regel; underlaget är löst stenigt på sina ställen – gympaskor som minimum, kängor hellre; och massivet är skyddat som naturmonument: inga genvägar tvärs över sluttningar, inga stenrösen, grindar stängda bakom dig där hjordar fortfarande betar. Los Ajaches uppträder inte. De minns bara – och en förmiddag däruppe kalibrerar om hela ön: Timanfayas fyrverkerier är ungdomen; det här är den långa, lugna mognad som varje vulkan drömmer om.