En avspänd halvdag, en hyrbil och öns minst Lanzarote-lika landskap: det är nordrundan. Klättra från Teguise förbi vindkraftsparken till Mirador de Haría, titta ner på ”de tusen palmernas dal” – Haría, den kalkvita byn som drunknar i kanariska palmer – och kör ner för kaffe och hantverksbutiker (lördag: hantverksmarknaden; vilken dag som helst: Manriques sista hus, i dag museum, där ateljén står kvar som han lämnade den). Fortsätt norrut genom Máguez till Mirador de Guinate för den tysta versionen av den berömda klippvyn, runda sedan vulkanen La Coronas krona till Yé, Mirador del Río om du vill ha Manriqueklassikern, och rulla ner till Órzola för fisklunch. Gröna dalar, tusenmetersvyer, noll strand. Öns andra personlighet, före lunch.
Alla känner till södra Lanzarote: svarta fält, eldberg, vinstockar i aska. Norr kör en annan mjukvara. Passadvindsmolnen fastnar på Famaramassivet och La Coronas högland och kramas ur på precis så mycket fukt att det blir grönska på riktigt – och Haríadalen samlar upp det i öns mest överraskande landskap: en vit by flytande i Lanzarotes största palmlund, de omtalade ”tiotusen palmerna” (lokalborna säger tusen, poeterna säger tiotusen, palmerna vägrar låta sig räknas). Traditionen planterade en palm för varje barn som föddes – två för en pojke, en för en flicka, säger den gamla formeln som byn i dag glatt tvistar om – och resultatet läses från utsiktsplatserna som en oas inmålad i fel halvklot.
Kör rundan medsols för ljusets skull. Från Teguise klättrar LZ-10 till Mirador de los Valles och sedan Mirador de Haría, där palmdalen öppnar sig nedanför och havet glittrar bakom – värt tio minuter och trettio bilder. Sväng ner i själva Haría och sakta ner på riktigt: torg under gamla träd, kafébord, hantverksverkstäder och byns två tysta skatter – lördagens hantverksmarknad, öns bästa för saker som faktiskt tillverkats här, och Casa-Museo César Manrique: konstnärens sista hem, nästan orört, med ateljén som fortfarande håller den oavslutade duken och penslarna – den mest intima av alla Manriqueplatser och den minst folkfyllda (hans stora offentliga verk har ett eget kort; det här är det privata kapitlet).
Fortsätt norrut genom Máguez, arbetsby på riktigt, mot öns gröna toppland under vulkanen La Corona – vars vandring runt kraterkanten är nordens bästa korta tur och vars uråldriga utbrott byggde lavatunneln som gjorde Cueva de los Verdes och Jameos berömda (den geologin har sina egna kort). Mirador de Guinate är rundans hemliga handslag: nästan samma svindlande vy över sundet, La Graciosa och Chinijoöarna som den berömda Mirador del Río en bit längre norrut – men obebyggd, oinhägnad och oftast delad med ingen annan än vinden. Puristerna gör därför båda: Guinate för ensamheten, Manriques Mirador del Río för arkitekturen (den där byggnaden på klippkanten är halva poängen).
Slut cirkeln nedför genom Yé – vinland på vulkaniska sluttningar, öns högsta och svalaste – till Órzola, färjebyn till La Graciosa, där rundan förtjänar sin lunch: fisk vid kajkanten, Caletón Blancos vita vikar (card 76) fem minuter söderut och, i sommarskymningen, de kusliga ropen från liror på pendling till Chinijokolonierna (card 74). Total körsträcka: knappt fyrtio kilometer. Totalt antal klimatzoner: ungefär fyra. Bästa dagen: vilken morgon som helst när söder ser disig ut – här uppe gör samma calima ofta dalarna gyllene i stället för grå. Norr skriker inte. Det är öns tysta rum, och det är öppet varje dag.