En handfull dagar varje vinter inträffar det omöjliga: riktigt regn på Lanzarote. Sura inte – fira. Regn här är en händelse med egna ritualer: lokalborna ställer sig i portarna och tittar på det som på fyrverkerier; barrancos minns en kort stund att de är floder; vattenfall dyker upp på Famaraklippan under några lysande timmar; och inom fjorton dagar utför ön sitt största magitrick – ett grönt svall över de vulkaniska slätterna, vallmo och vildsenap i askfälten, La Gerias vinstockar som lyser mot svart picón. Februari efter en blöt januari är öns hemliga bästa månad. Så om himlen brister under din semester: kör norrut, se klippan rinna silver, och kom tillbaka om tio dagar om du kan. Du har sett något som många återkommande besökare aldrig har sett.
Siffrorna först, för de förklarar känslan: Lanzarote får i mycket grovt medeltal 100–150 mm regn om året – en bra alpeftermiddag – nästan allt koncentrerat till några få episoder mellan november och mars, när atlantiska lågtryck äntligen armbågar sig förbi passadvindsregimen (alisios-kortet förklarar varför den regimen brukar vinna). År går utan ett enda ordentligt genomblöt. Så när himlen till slut öppnar sig muttrar ön inte som London – den går ut. Du kommer att se det: grannar som filmar från portarna, barn som släpps lös i pölarna, bönder som ringer samtal i tonläget hos män som ser pengar falla från skyn. Vilket det, historiskt sett, är: hela den fyndiga torrodlingsapparaten – asktäcket, cisternerna, maretas (vattenkortet och jordbrukskortet berättar de historierna) – finns till för att fånga upp och tänja ut exakt de här timmarna.
Vad man faktiskt gör med en regnig dag, rankat efter förundran. Ett: styr mot Famaramassivet och norr. Den stora klippan dränerar snabbt och teatraliskt – flyktiga vattenfall trär sig nedför basaltväggarna, ibland blåser vinden tillbaka dem uppåt, och Haríadalen luktar plötsligt av våt jord och palmer: öns bästa parfym, vissa år inte tillgänglig alls. Två: se en barranco rinna. De torra ravinerna för vatten i timmar, inte dagar – att från säker höjd se Barranco de Tenegüime eller rännorna nedanför klipporna faktiskt strömma är material för lokal legend (och regeln om störtfloder är absolut: gå aldrig och parkera aldrig i en fåra medan det regnar på höjderna). Tre: ge lavafälten tjugo minuter – regnmörkt picón blir absolut svart, lavarna (de har ett eget kort) skiftar från grått till grönt nästan medan du tittar, och doften av våt vulkansten, petrikorens mineraliska kusin, är värd blöta strumpor.
Sedan kommer extranumret, och det är den riktiga showen: grönskandet. Inom en till tre veckor efter ett anständigt regn detonerar vilande frön över hela ön – en dimma av gräs över slätter som var naken sten två veckor tidigare, vildsenap som gulnar hela sluttningar, vallmo mot svart aska, vinstockarnas första blad elektriska mot picónen. Los Ajaches (card 86) och dalarna kring Femés blir kortvarigt, absurt, irländska; till och med Timanfayas kanter mjuknar. Fotografer som vet bokar sena februariflyg på magkänsla och nederbördsappar. I april eller maj tar solen tillbaka allt och ön återgår till sitt bronsfärgade grundläge – grönskandet är en begränsad upplaga, inga nytryck.
Praktiska fotnoter: regndagar är också museidagar (Manriquehusen, piratborgen, Arrecifes gallerier – kulturkorten godkänner); körningen kräver mjukhet, eftersom oljiga torra vägar plus första regnet ger öns halaste timmar; och calimakortets dammiga syskon – lerregnet, när saharastoft faller med dropparna och målar varje bil beige – är ett samlarobjekt i sin egen rätt. Men framför allt: justera attityden. Du förlorade ingen stranddag. Du vann en dag som de flesta av öns tio miljoner årliga solsökare aldrig kommer att se.