Lanzarotes ljud är fem strängar långt. Timplen – en liten kusin till gitarren med kamelrygg och en klang som en klocka – föddes på de här öarna, och Teguise gör stolt anspråk på den finaste instrumentmakartraditionen: den gamla huvudstaden har till och med ett husmuseum tillägnat den. Kring timplen samlas hela folkloreutrustningen: isas (den glada, skuttande dansen), folías (den långsamma, ceremoniösa hjärtesorgen), malagueñas och parrandan – ett kringvandrande gäng vänner vars enda fasta regel är att musiken inte får sluta. Den djupaste skatten är Rancho de Pascua de Teguise: gripande julsånger med rötter i femtonhundratalet, förklarade som kulturarv och fortfarande levande. Hamna på vilken byfiesta som helst så får du höra alltihop live – och förmodligen ett instrument i handen.
Varje ö förvarar sin historia någonstans. Lanzarote förvarar en god del av sin i en ljudlåda stor som en sko. Timplen – fem strängar (fyra i vissa gamla stilar), en liten kutig rygg som gav den smeknamnet ”camellito”, kamelen – är Kanarieöarnas eget instrument, och dess historia är arkipelagens: europeiska stränginstrument som kommer med kolonisterna och som under sekler av byhantverk krymper och ljusnar tills något nytt finns. Teguise, den gamla huvudstaden, blev timplebyggandets vagga, med dynastier av hantverkare vars instrument spelas på andra sidan Atlanten – timplen emigrerade med öborna, och dess kusiner och rytmer ekar genom venezuelansk och kubansk musik. I dag berättar Casa-Museo del Timple i Teguises vackra Palacio Spínola historien med instrument du får höra, och nutida mästare har tagit den lilla kamelen från folkloren till jazzfestivaler och konserthus: den är den där sällsynta saken, ett museiföremål med en karriär i full blom.
Repertoaren runt omkring kartlägger öbornas känsloregister. Isan är glädje i 6/8 – snabb, kollektiv, dansad i sammanlänkade figurer på varje romería; om folkmassan plötsligt formar valv och kedjor är det en isa. Folían är den andra polen: långsam, högtidlig, med utsirade verser om kärlek och förlust, Kanarieöarnas svar på fadons saudade. Malagueñas och seguidillas kom från Andalusien och kanariserades; ranchos och parrandas står för den sociala ramen – en parranda är tekniskt sett vilket gäng vänner som helst med instrument och ingen avsikt att gå hem. Du stöter på dem på fiestor, i bodegas, vällande ut från någons födelsedagsmiddag.
Öns mest högtidliga skatt är Rancho de Pascua de Teguise. Ranchos började som brödraskap som sjöng för de döda (ranchos de ánimas) – växelsånger över trummor, trianglar och strängar, medeltida i sin ton, afrikanskt färgade i rytmen, olika allt annat i Spanien. Teguises utvecklades till en julrancho: genom advent och fram till kyndelsmässan framför sångarna sin sekelgamla cykel i den gamla huvudstadens kyrka och gränder – ett ljud så egenartat att det har förklarats vara ett kulturminne av nationellt intresse. Att höra de djupa unisona rösterna under Teguises lyktor i slutet av december är en av öns stora okommersiella upplevelser: inga biljetter, ingen scen, bara kontinuitet.
Så kopplar du in dig: öns fiestakalender (det finns ett kort om den) listar de romerías där folkloren är garanterad – Los Dolores i Mancha Blanca framför alla; marknadssöndagen i Teguise brukar ha liveband; och varje byverbena slutar med att någons farbror tar fram en timple. Ta emot instrumentet om det erbjuds. Ingen väntar sig skicklighet – bara entusiasm.