Första mysteriet löst: folk från Lanzarote är conejeros – ”kaninfolk”, med all sannolikhet efter öns gamla överflöd av kaniner – och de bär öknamnet med ett flin. Lär dig tio ord, så öppnas dörrar. Guagua är bussen (uttalas ”wa-wa”). Chacho/chacha – av muchacho – inleder varannan mening på ön; ¡chos! är ren Lanzarote-häpnad. En fisco är en liten gnutta (”un fisco de queso”). Godos är fastlandsspanjorer (retsamt, oftast kärleksfullt). Enarenado är odlingen under asktäcke, rofe eller picón är själva det vulkaniska gruset, jable är sandkorridoren. Papas, inte patatas; millo, inte maíz – och ”te vas a la playa, ¿no?” slutar i det där stigande ”¿no?” som gör allt till en vänlig fråga. Testa dem. Kanarisk spanska är mjuk, musikalisk och allergisk mot brådska – precis som ön.
Kanarisk spanska har en egen musik – melodiskt närmare Havanna än Madrid, vilket inte är någon slump: öarna försåg Amerika med emigranter i fyra sekler, och accenterna åkte fram och tillbaka som fartygen. Ett s i slutet av en stavelse mjuknar till en andning, bokstaven z låter som s (inget fastlandsläspande här), och ustedes ersätter vosotros – grammatiskt artigt, socialt allmängiltigt. Talar du läroboksspanska förstår du allt; lyssnar du noga hör du Atlanten i den.
Nu till ordförrådet, i användbar ordning. Guagua (buss) är flaggskeppet – Kuba och Kanarieöarna delar ordet, och lingvisterna bråkar fortfarande om åt vilket håll det reste. Chacho och chacha är universalöppningarna, någonstans mellan ”brorsan” och ”oj då”: ”¡Chacho, qué calor!”. ¡Chos! är öns eget utrop av förvåning – Lanzarote och Fuerteventura använder det där Teneriffa säger ¡ños! – och ett väl placerat chos ger dig en förtjust dubbeltagning. Fisco betyder en nypa, fleje (av ”flexibelt stålband”, av alla tänkbara ursprung) betyder massor: ”un fisco de mojo, un fleje de papas”. Godo är det ibland taggiga, oftast skämtsamma ordet för fastlandsspanjorer – sammanhanget är allt. Och enyesque är det lilla man tuggar på till drinken: ost, oliver, lapas.
Jordbruksorden är en dialekt inuti dialekten, och hälften av dem står på menyn i landskapskorten: enarenado (fälten under asktäcke), rofe och picón (själva det vulkaniska gruset – järnhandlarna säljer det säckvis), jable (sandkorridoren som vinden drar fram, av normandisk franska sable – ett fossil från erövringen 1402), zoco (stenhalvmånen som vaktar varje vinstock), maretas och aljibes (uppsamlingsbassängerna och cisternerna från de törstiga århundradena), gavias på granngården Fuerteventura. Maten lägger till papas, millo (majs) och hela det underbara puchero-ordförrådet; havet bidrar med fisknamnen – vieja, cherne, sama – som ingen ordbok översätter väl.
Två utsmyckningar till sist. Mi niño / mi niña – ”mitt barn” – är standardvärme applicerad på gäster i alla åldrar; att bli kallad mi niño av en kypare som är tre gånger yngre än du är en kanarisk övergångsrit, och det betyder att allt går bra. Och så själva rytmen: meningarna slutar i en mjuk stigning, ”ahora” betyder ”om en stund”, och ”ya vamos viendo” – vi får se efter hand – är mindre uppskjutande än filosofi. Lär dig orden, absolut. Men om du bara lär dig tempot har du lärt dig det viktiga.