I sex år på 1730-talet levde Lanzarote mitt i ett vulkanutbrott. Med början 1730 öppnade sig jorden gång på gång i öns västra del, och floder av lava begravde långsamt byar, åkermark och allt annat i sin väg. En lokal präst, Andrés Lorenzo Curbelo, skrev ner vad han såg: berg som reste sig där det hade varit slätter, natthimlar som lyste röda, havet som kokade där lavan mötte vattnet. När utbrotten till slut upphörde 1736 låg ungefär en fjärdedel av ön under ett nytt skinn av lava och aska.
Det som var en katastrof för 1700-talets bönder är i dag ett av planetens mest häpnadsväckande landskap. Nationalparken Timanfaya – inrättad 1974 – skyddar hjärtat av detta område, de träffande namngivna Montañas del Fuego, eldbergen. Nästan tre århundraden senare är vulkanen fortfarande varm under fötterna. Några meter under ytan är temperaturerna så höga att parkens personal häller vatten i borrhål för att utlösa omedelbara gejsrar av ånga, och en restaurang ritad av César Manrique grillar sin mat över jordens egen naturliga värme.
Parkens Ruta de los Volcanes slingrar sig genom en värld som tycks lånad från en annan planet: hav av stelnad lava, kratrar i rost och koppar, raviner av aska där den enda rörelsen är vinden. Landskapet är så orört och så utomjordiskt att forskare har använt Lanzarotes vulkaniska terräng för att förbereda expeditioner till månen och Mars.
Elden formade också kusten. Vid Los Hervideros slår vågorna in i lavagrottor och blåshål med ett ljud som avlägsen åska. Vid El Golfo står halva en vulkankägla öppen mot havet och skyddar sin berömda gröna lagun. Och historien är inte bara forntid: öns senaste utbrott, vid Tao och Tinguatón, inträffade så sent som 1824.
Lanzarote döljer inte sina ärr – ön gjorde dem till sin identitet. Att stå bland eldbergen är att känna, stilla och omisskännligt, att jorden lever.