All lava är inte likadan, och när du lär dig skilja dem åt förvandlas hela ön till en öppen bok. Det finns "spetsig" lava — malpaís (oländig lavamark), ett kaos av vassa stenar som öborna döpte så för att den inte dög till något — och "reptålig" lava — lajial, slät och vågig som smält choklad som stannat. Det finns hornitos, små troll-skorstenar byggda av stänk; vulkanbomber formade som rugbybollar som flög snurrande genom luften; och picón (vulkaniskt grus), det svarta gruset som täcker halva ön och som gjorde dess jordbruk möjligt. Det här kortet är din grundläggande vulkanordbok: fem ord och plötsligt talar landskapet.
Första lektionen i öns vulkanologi: lavan har två temperament, och på Lanzarote samsas båda. När den rinner het, tunnflytande och snabbt bildar den släta, blanka ytor med veck som skeppståg: det är lajial (geologerna kallar den pahoehoe-lava, ett hawaiianskt ord). Att gå över ett lajial är att trampa på ett hav av stelnad choklad — man ser vågorna, virvlarna, till och med de frusna "stänken". När lavan rinner kallare, långsammare och trögare spricker skorpan om och om igen, och resultatet blir malpaís (oländig lavamark, aa-lava): ett kaos av vassa block, omöjligt att korsa, som skär sönder både kängorna och tålamodet. Namnet gav bönderna, och det är ärligt: "dåligt land", mark som inte ens duger åt getterna. I dag vet vi att den duger till väldigt mycket — som livsmiljö och som geologiskt arkiv — men ordet blev kvar, och från Kanarieöarna hoppade det vidare till den globala vulkanologin.
Andra lektionen: detaljerna. Hornitos är små skorstenar på två eller tre meter, byggda av lavan själv när den passerar över fukt och sprutar stänk som svetsas ihop till ett torn — de ser ut som lerskulpturer gjorda av en jätte med bråttom. Vulkanbomber är lavaklumpar slungade i full flykt: de snurrar i luften, spetsas i ändarna och landar formade som en rugbyboll eller en slända; de finns från knytnävsstorlek till tvättmaskin. Och lavaströmmarna gömmer tunnlar: när ytan svalnar men insidan fortsätter rinna töms lavan som ur en kran och lämnar ett rör — så föddes Cueva de los Verdes och Jameos.
Tredje lektionen, den mest öländska: picón (vulkaniskt grus). Även kallad rofe eller lapilli, är det det svarta porösa gruset som utbrotten slungade ut i astronomiska mängder och som i dag täcker hela fält. Varje liten sten är en lavadroppe full av gasbubblor — därför väger den så lite och därför är den en svamp: om natten kondenserar den daggen och lämnar den långsamt vidare till jorden under. Bönderna gjorde den egenskapen till ett jordbrukssystem unikt i världen, enarenados (fält täckta med vulkanaska), som har ett eget kort.
Med den här ordboken förändras vilken promenad som helst. Den söndersprängda slätten längs vägen: malpaís. Den repiga ytan intill stigen: lajial. Det ensamma lilla tornet: hornito. Det svarta "gryn" på åkrarna: picón. Ön har i tre sekler berättat om sitt senaste stora utbrott — det enda som fattades var språket.