Få platser på jorden bär en enda konstnärs signatur så som Lanzarote bär César Manriques. Som målare, skulptör, arkitekt och aktivist nöjde han sig inte med att smycka sin ö – han förändrade hur den tänker om sig själv.
Manrique föddes i Arrecife 1919 och växte upp med att simma i stadens hamnar och utforska de vulkaniska ödemarkerna. Efter konststudier i Madrid och en tid i New York bland den moderna konstens giganter återvände han hem i mitten av 1960-talet med en övertygelse som lät omöjlig: Lanzarote, då en fattig och föga känd ö, kunde bli en av de vackraste platserna på planeten – om den vägrade härma någon annan.
Hans metod var radikal för sin tid: låt naturen leda och konsten följa efter. I Jameos del Agua förvandlade han en kollapsad vulkantunnel till ett drömlikt rum med trädgårdar, en vit pool och en konsertsal upphängd inuti en lavatub – hem för små blinda albinokrabbor som knappt finns någon annanstans. Vid Mirador del Río gömde han en panoramautsiktsplats inne i Famara-klipporna, så att arkitekturen försvinner och bara utsikten – sundet El Río och ön La Graciosa – blir kvar. Hans eget hem i Tahíche byggdes inuti fem vulkaniska bubblor som en lavaström lämnat efter sig; i dag rymmer det César Manrique-stiftelsen. Hans sista stora verk, Jardín de Cactus, förvandlade ett övergivet stenbrott till en spiralformad trädgård med mer än tusen kaktusar.
Du möter honom till och med i rondellerna: hans juguetes del viento – vindleksaker – är lekfulla metallskulpturer som snurrar i passadvindarna, en påminnelse om att konsten här tillhör alla, inte museerna.
Lika viktigt var det Manrique förhindrade. Han kämpade outtröttligt mot höghusexploatering och visuella föroreningar och bidrog till att hålla Lanzarote lågt, vitt och mänskligt i skala. När han dog 1992 var ön han hade föreställt sig redan verklighet – och 1993 erkände UNESCO den som biosfärreservat.
Att resa genom Lanzarote är att föra ett samtal med Manrique. Hans svar finns överallt: naturen först, alltid.