Papagayovikarna är öns pinuppa – halvmånar av gyllene sand under ockrafärgade uddar, vatten som Karibien på flaska – och alla vet om det, vilket är problemet att lösa. Spelboken: kom före tio eller efter fem (ljuset är ändå bättre då); betala den lilla bilavgiften in i naturparken Los Ajaches utan att muttra – det är den som håller kusten obebyggd; hoppa över de första parkeringarna och gå klippstigen, för varje vik har sin egen karaktär – Mujeres bred och lättsam, La Cera pytteliten, Papagayo den vykortsvackra amfiteatern, Caleta del Congrio vildare (och med frivilliga badkläder); ta med vatten och skugga – det finns en chiringuito ovanför Papagayo och ingenting annat; och snorkla längs klippkanterna, öns lugnaste fisktittande. På sommaren: fundera på att komma med kajak eller till fots från strandpromenaden i Playa Blanca. Samma vikar, annat århundrade.
Papagayo förtjänar sin berömmelse ärligt: öns sydspets böjer sig runt till en skyddad skål där passadvindarna mestadels missar målet, dyningen sällan når in och en rad vikar samlar blek gyllene sand mellan rostfärgade uddar. Vattnet över den sanden gör turkostricket bättre än någon annanstans på Lanzarote, och hela ensemblen ligger inne i Monumento Natural de Los Ajaches – öns äldsta berg, nednötta till eleganta ben – vilket är skälet till att det inte står ett enda hotell i horisonten. Den frånvaron är lyxen. Den lilla fordonsavgiften vid parkbommen finansierar den; betala den som ett säsongskort till utsikten.
Kännarens drag är att behandla Papagayo som sju stränder, inte en. Från väst till öst: Playa Mujeres, den stora vänliga, närmast första parkeringen, enklast med barn och packning. Playa del Pozo, bred och ofta lugnare. Playa de la Cera, en ficka mellan klipporna, idel intimitet. Själva Playa del Papagayo, ikonen – en gyllene amfiteater mellan två uddar med chiringuitos på höjden ovanför; först att fyllas, först att dyka upp i ditt flöde. Och bortom den stora udden: Puerto Muelas och Caleta del Congrio, längre, vildare, med campingzonen bakom sig – naturistiska av sedvänja och skyltning, härligt oberörda av saken. Klippstigen förbinder allt på flipflopmöjliga minuter; tio minuters gående köper dig pålitligt åttio procent färre grannar.
Tajmningen slår allt annat. Före tio tillhör vikarna simmarna och ljuset stryker lågt över uddarna; mitt på dagen tillhör de den anländande flottan; från fem ebbar folkmassorna ut, vattnet håller kvar värmen och klipporna går i koppar – dygnets bästa två timmar i Papagayo. Vindregler som platta till allt på andra håll gäller knappt här – det här är öns läsida – men dagar med hård sydlig vind inverteras magin: kolla läget innan du sätter dig i bilen.
Logistik med tillgivenhet: tillfartsvägen är hyvlad grusväg, utmärkt för vilken bil som helst, dammig för egon. Serviceutbudet är en glad chiringuito ovanför Papagayoviken och i princip ingenting mer – ta med vatten, matsäck och din egen skugga, och ta med varje spår tillbaka (parkens renhet är en kollektiv bedrift, inte en tjänst). Snorklingen längs varje viks klippflanker är öns mildaste – papegojfisk, havsruda, någon enstaka rocka över sanden. De sportiga alternativen struntar i bilen helt: kuststigen från Playa Blancas östra strandpromenad når Mujeres på under en timmes lätt vandring, och uthyrning av kajak eller paddelbräda (de har ett eget kort) gör hela bukten till din rutt. Och en vädjan från landskapet: sluttningarna bakom stränderna är skör gammalbergsskorpa – håll dig på stigarna, bygg inga stenrösen, ta bara med dig solbrännan. Vikarna har överlevt sekler av beundrare tack vare ett enda trick: att alla lämnat dem exakt som de fann dem. Medlemskapet kostar ingenting; bete dig därefter.