Öns efterrätter kommer ur samma fyndiga fattigdom som allt annat – ägg, gofio, mandel, kondenserad mjölk från proviantbåten – och de slår långt över sin egen anspråkslöshet. De oumbärliga: quesillo, flanens kanariska kusin, fastare och fylligare tack vare den kondenserade mjölken; bienmesabe, en kräm av mandel, honung och ägg vars namn betyder ”det smakar gott för mig” (ingen invänder); frangollo, en majsgrynspudding med russin som mormödrar försvarar med näbbar och klor; gofio i efterrättsläge – knådat med honung och mandel, eller strött över glassen; och karnevalens friterade tortas pudrade med socker. Och så det obligatoriska glaset: ronmiel (honungsrom), en moscatel från de vulkaniska vingårdarna eller ett skiktat kaffe i barraquito-stil. Säg ja till vad huset än bjuder på efter maten. Att tacka nej är tekniskt sett lagligt, men ingen gör det två gånger.
Efterrätt på Lanzarote är mindre en rätt än en förhandling: du är mätt, kyparen vet att du är mätt, och de små skålarna kommer in ändå – ”att dela på”. Att förlora den förhandlingen är en av öns stora njutningar.
Panteon, i ordning efter allestädesnärvaro. Quesillo – trots namnet ingen ost inblandad – är arkipelagens flan: ägg, kondenserad mjölk, karamell, stelnad nog för att stå stolt på tallriken. Den kondenserade mjölken förtjänar en egen fotnot i kanarisk historia: på öar där färsk mjölk surnade på nolltid och proviantbåtarna var själva livet blev burken en basvara i skafferiet och smög sig in i allt – kafferitualerna här nedan inkluderade. Bienmesabe är aristokraten: mald mandel, honung, äggula och citron kokta till en tjock gyllene kräm, född i arkipelagens mandelbyar, serverad i glas, över glass eller – farlig kunskap – med sked direkt ur burken du kommer att köpa innan flyget hem. Frangollo är mormödrarnas röst: grovmalet majsmjöl som får sjuda med mjölk, russin, mandel och citronskal till en anspråkslös pudding som smakar barndom, till och med någon annans. Lägg till gofions söta sida – amasado med honung och nötter, eller strött över vaniljglass med palmsirap (miel de palma, kärleksfullt importerad från La Gomera) – och karnevalens friterade sötsaker, torrijas och tortas, som dyker upp i februari och försvinner med konfettin.
Nu till glasen. Ronmiel – rom rundad med honung – är hela arkipelagens handslag efter maten: oftast bjuder huset, söt nog att lura dig, stark nog att bestraffa övermod. Öns egen moscatel och den söta malvasían från de vulkaniska vingårdarna (den historien berättar vinkortet) är det eleganta valet – ett litet kylt glas söt malvasía till bienmesabe är en kombination uppfunnen i himlens provkök. Och kaffet är en egen liturgi: be om en barraquito – skikt av kondenserad mjölk, likör, espresso, skummad mjölk, citronskal och kanel – och se den byggas som ett monument i miniatyr; vardagsversionen, cortado leche y leche (espresso med båda sorternas mjölk), är så halva ön inleder eftermiddagen.
Var man faller för frestelsen: byarnas dulcerías och bagerihörnorna på de lokala marknaderna, efterrättslistan på vilken bodegón som helst där varmrätterna var hederliga, och fiestorna – varje romería drar ett sockerkölvatten efter sig. Tumregeln är densamma som på kortet om den salta maten: ju kortare lista, desto bättre quesillo. Och när huset rundar av notan med en flaska ronmiel och några snapsglas har du inte blivit merförsåld. Du har blivit adopterad.