Det finns en legend som alla besökare upprepar: "sanden på Lanzarote förs hit av vinden från Sahara". Vacker — och falsk. Den gyllene sanden i El Jable och på nordkustens stränder kommer från havet här intill: det är snäckor, snäckskal och skelett från havsvarelser, malda av bränningarna under årtusenden och drivna in över land av passadvindarna (alisios). Den där "sandfloden" — El Jable — korsar hela ön från Famara till kusten vid Playa Honda, och i den odlar bönderna urljuvlig sötpotatis medan hubaran gömmer sina bon. Sahara skickar däremot då och då sitt damm med calima (Saharadis av damm). Men dina fötter, på stranden, går på ren Atlant förvandlad till mjöl.
Nu är det dags att kärleksfullt montera ner öns mest upprepade myt. Logiken verkar oantastlig: Sahara ligger precis där, vinden blåser, ergo är sanden afrikansk. Men vetenskapen berättar en mycket bättre historia. Ta en näve sand från El Jable eller Famara och titta noga — med lupp om du har en: du ser pärlemorskimrande fragment, små rör, pyttesmå spiraler, genomborrade skivor. Det är inget ökendamm: det är rester av liv i havet. Musselskal, sjöborrsskal, kalkalger som bygger skelett av sten och framför allt foraminiferer — mikroskopiska organismer med eget litet skal som lever i miljontal på bottnarna här. Lanzarotes gyllene sand är organogen: den tillverkas av havet, inte av Sahara. Därför är den gyllengräddig och inte rödaktig, och därför "knastrar" den annorlunda.
Systemet fungerar som ett årtusendelångt transportband. I Famaraviken maler och samlar den nordliga sjögången det biologiska materialet på stranden. När tidvattnet går ut och sanden torkar sätter passadvindarna i gång: korn för korn driver de den in över land. Med tiden — mycket tid — har det ständiga flödet skapat El Jable: en sandkorridor flera kilometer bred som korsar ön diagonalt, från nordkusten till viken vid Playa Honda och Guacimeta, där planen i dag landar. Det är bokstavligen en flod av sand som rinner från hav till hav, i geologisk hastighet, förbi Sóo, Muñique och Tao.
Den till synes sterila floden är en hel värld. Under sanden bevaras fukt, och bönderna har vetat det i århundraden: i El Jable odlas — nedgrävda, skyddade från vinden av vindskydd av sten eller råg — öns mest berömda sötpotatis, plus vattenmeloner, pumpor och tomater med en koncentrerad smak som restaurangerna skyltar med på menyn. Ovanpå sanden spelar djurlivet på expertnivå: här gömmer den kanariska hubaran sina bon, här springer ökenlöparen och tjockfoten omkring, och här blommar specialiserade buskar som håller ihop dynerna.
Skickar Sahara alltså ingenting? Jo — men något annat. Calima-episoderna för med sig ett mycket fint svävande damm, den där gula slöjan som ibland suddar ut horisonten och lämnar en hinna på bilarna. Dammet gödslar jordar och hav (och ger science fiction-solnedgångar), men det bygger inga stränder: nästa regn eller nästa passadvind för bort det.
Så nu har du en bättre historia än legenden att berätta på stranden: du ligger på tusentals år av återvunnet havsliv, vid stranden av en sandflod som fortsätter rinna, just nu, under dina handdukar. Sahara ligger nära — men den här sanden är hundra procent made in Atlanten.