När de stora utbrotten hade begravt deras åkrar gjorde Lanzarotes bönder något mitt emellan snille och trots: de grävde sig ner genom askan och planterade vinstockarna i jorden därunder. Resultatet är La Geria – tusentals trattformade gropar i svart picón, var och en med en enda vinstock i skydd av en låg halvmåne av sten, ett landskap så osannolikt att det ser ritat ut. Det fungerar därför att askan är en svamp: den dricker nattens fukt och matar rötterna med den, helt utan bevattning. Ur detta månlandskap kommer malvasía volcánica – friska, salta och mineraliska vita viner som tar internationella medaljer – skördade från juli, bland de tidigaste i Europa, och gjorda i bodegas där en är Kanarieöarnas äldsta vingård, som skänkt i sedan 1775. Den körs runt, den provas, och den är som bäst i solnedgången, när de svarta groparna fylls med guld.
Vinregioner brukar skryta med sin jordmån. Lanzarotes mest berömda vingård har knappt någon – och det är hela poängen. När 1730-talets sexåriga utbrott var över (den historien berättar kortet om eldens krönika) låg en tredjedel av öns bästa odlingsmark under metervis av vulkanisk aska. Hungerns logik födde experimentet: gräv dig ner genom picónen till den begravda jorden, sätt en vinstock och se vad som händer. Stocken överlevde inte bara – den frodades, för asklagret visade sig vara en perfekt torrodlingsmaskin: det suger åt sig dagg och fukten ur passadvindsnätterna, isolerar jorden mot avdunstning och håller ogräset borta. Bönderna satte miraklet i system i form av hoyon: en konisk grop upp till två eller tre meter bred, en enda vinstock i botten och en halvcirkelformad mur av lavasten – zocon – som skyddar den mot vinden. Multiplicera med tiotusen, lägg eldbergens sluttningar i bakgrunden, och du har La Geria: jordbruk som land art, ett sekel innan någon myntade begreppet.
Druvan som regerar här är malvasía volcánica, en lokal variant ur malvasíafamiljen som en gång gjorde ”Canary” till skålen i Shakespeares London. Odlad i aska ger den vita viner utan motsvarighet någon annanstans: knastertorra versioner med grönt äpple, rök och ett salt avslut som sommelierer beskriver med ordet ”vulkaniskt” och faktiskt menar det; fatlagrade och söta versioner för den tålmodige. Vid dess sida: listán negro till röda och rosé, diego, moscatel. Öns vinodlare arbetar under en egen Denominación de Origen, och kalendern bjuder på en egenhet som förtjusar vinskribenter – eftersom askan värms upp tidigt och stockarna ligger tätt mot marken kan skörden börja redan i juli, bland de första druvor som plockas i hela Europa. Det finns till och med en nattskördefest för att komma undan hettan.
Att besöka är härligt enkelt: vinrutten trär upp bodegas längs vägen genom La Geria, från stora gamla hus – bland dem El Grifo, grundad 1775, Kanarieöarnas äldsta vingård i drift, med ett museum över vinpressar och en etikett tecknad av César Manrique – till små familjekällare där provningen sker mellan tankarna. Gå runt, provsmaka, köp en flaska torr malvasía till ikväll och en söt att ta med hem. Två artighetsregler med tänder: kliv aldrig ner i hoyos och klättra aldrig upp på zocos för en bild – varje grop är en bondes försörjning och lagningarna görs för hand – och om du kör vinrutten själv, kom ihåg att öns vägar är vackrare nyktra. Bästa timmen: den sista före solnedgången, när det låga ljuset förvandlar varje svart tratt till en skära av guld och hela dalen ser ut som det den är – det vackraste svar någon någonsin gett en vulkan.