Före stränderna och vulkanturerna var Lanzarote redan gammalt. Öns första invånare, Majos-folket, kom från Nordafrika många århundraden före européerna och lärde sig överleva på en ö nästan utan sötvatten – de vallade getter, odlade korn, samlade regnvatten i urholkningar i klippan och lämnade efter sig gåtfulla ristningar och grunderna till sina stenhus.
Europa snubblade över Lanzarote i gryningen av upptäckternas tidsålder. Ön har sitt moderna namn efter en genuesisk sjöfarare, Lancelotto Malocello, som anlände omkring början av 1300-talet. År 1402 steg den normandiske riddaren Jean de Béthencourt i land i söder och inledde, med Lanzarote som utgångspunkt, den europeiska erövringen av Kanarieöarna – och gjorde denna lilla ö till porten till en hel ögrupp.
Århundradena som följde var hårda och dramatiska. Från sin kulle ovanför Teguise spanade Castillo de Santa Bárbara efter seglen från pirater och kapare – berbiska, engelska, franska – som härjade ön gång på gång; öborna lärde sig gömma sig i vulkangrottor som Cueva de los Verdes, vars tunnlar gav skydd åt hela byar. Vid kusten står fästningar som Castillo de San Gabriel och Castillo de San José fortfarande vakt över Arrecifes hamnar.
Sedan kom vulkanen. De stora utbrotten 1730–1736 begravde en del av öns bördigaste mark och drev många familjer att emigrera – men de som stannade uppfann nya sätt att odla på aska, från vingårdarna i La Geria till åkrar täckta med vulkangrus. På 1800-talet levde Lanzarote av salt, fiske och koschenillsköldlusen, som gav ett karmosinrött färgämne högt värderat i hela Europa; hamnstaden Arrecife blev huvudstad i mitten av 1800-talet.
1900-talet förde med sig öns största förvandling: turismen – styrd, tack vare César Manrique och en framsynt generation, in på en väg som skyddade öns själ. Dagens Lanzarote är summan av alla dessa liv: urfolksherdar, sjöfarare, pirater, vinbönder och konstnärer. Gå var som helst på ön, och tusen år går med dig.