Titta på kartan så läser du öns äldsta bevarade text. Timanfaya, Tinajo, Tahíche, Guatiza, Yaiza, Órzola, Zonzamas, Guanapay – här är de orden äldre än spanskan; de är ekot av majos språk, öns första folk, släkt med berberspråken i Nordafrika. Början på Tin-/Te- (Timanfaya, Teguise, Tinajo) bär en berbisk platsmarkör som ungefär betyder ”plats för”. Vissa namn döljer människor: Teguise var en prinsessa, dotter till majos siste kung; Zonzamas var en kung; Yaiza, säger traditionen, ett flicknamn. Andra kom senare, med erövrarnas skepp: jable kommer av franskans sable (sand), Rubicón av conquistadorernas latinska ambitioner. Varje vägskylt är ett fossil. Det här kortet lär dig läsa några av dem.
När majos språk tystnade under generationerna efter erövringen försvann det inte – det fossiliserades i landskapet. Lingvister kammar igenom de här ortnamnen som geologer läser lagerföljder, jämför dem med de amazighspråk (berberspråk) som fortfarande talas över hela Nordafrika, och släktskapet är omisskännligt: samma prefix, samma strukturer, bevarade på en ö som tillbringade tvåtusen år i isolering.
Börja med det berömda. Timanfaya, eldbergens namn, är äldre än utbrotten som gjorde det världsberömt – det var namnet på en by som 1730-talets lava begravde. Dess inledande ti- är den klassiska berbiska femininmarkören för plats; rotens exakta betydelse är omtvistad (förslagen sträcker sig från personnamn till beskrivande termer), och hederliga kort säger det rakt ut – säkert är att ordet såg katastrofen hända och överlevde den, vilket är mer än byn klarade. Samma inledningsmönster paraderar tvärs över kartan: Tinajo, Tahíche, Tías (det här faktiskt kastilianska – ”tanterna”, efter två vördade damer i den tidiga kolonin: en varning för att allt som ser gammalt ut inte är ursprungsbefolkningens), Teseguite, Tenésera.
Sedan de kungliga namnen. Teguise, den eleganta gamla huvudstaden, minns prinsessan Teguise, dotter till Guadarfía, majos siste kung – hon gifte sig (krönikornas artiga verb) med Maciot de Béthencourt, erövrarens brorson, och den nya huvudstaden tog hennes namn: hela erövringens trauma och transaktion sammanpressat till ett enda ord på en vägskylt. Zonzamas, den stora arkeologiska fyndplatsen, bär namnet på en kung som regerade före européerna; Guanapay, vulkanen som kröns av Teguises borg, och Guardilama och Guatisea uppe i vinlandet håller kvar andra majoord i horisonten. Yaiza, den vykortsvita byn i söder, läses traditionellt som ett majoflicknamn – enbart klangen talar för det.
De nyare lagren berättar sina egna historier. Jable, sandkorridoren, är normandisk franska sable – tappat av Jean de Béthencourts normandiska besättningar 1402 och aldrig upplockat igen: ett franskt lånord strandat i spanskan i sex sekler. Rubicón, erövrarnas första bosättning i söder, är deras klassiska bildning som sticker fram – Caesars flod, överskriden med flit. Arrecife är rak spanska (”rev”, efter den klippiga hamnen), La Graciosa döptes till ”den behagfulla” av sjömän som uppenbarligen menade det, och Alegranza – ”glädje” – sägs bevara expeditionens sinnesstämning när den först fick land i sikte.
Praktisk epilog: uttala de aboriginska namnen med jämna, öppna vokaler – ti-man-FA-ya, GWA-ti-sa – så kommer ortsborna att märka det. Och nästa gång du kör från Tahíche till Guatiza genom jablen mot Timanfaya, lägg märke till vad du håller på med: du talar fyra språk och tjugo sekler i en enda mening om vägbeskrivningar.