Norr om La Graciosa fortsätter kartan: Montaña Clara, en halvdränkt krater du skulle kunna gå tvärs över på en timme; Roque del Oeste och Roque del Este, huggtänder av klippa i öppet hav; och Alegranza – ”Glädje” – arkipelagens verkliga punkt, en vildmark med privat känsla bestående av en storslagen vulkan, en heroisk fyr och flera tusen havsfåglar. Tillsammans med La Graciosa bildar de Chinijo-arkipelagen, Europas största marina reservat (det kortet finns) och ett så strikt sanktuarium att det är förbjudet att landstiga på de mindre holmarna utan vetenskapligt tillstånd. Du besöker dem på rätt sätt: från ett båtdäck eller från Mirador del Río, medan du ser Alegranzas fyr blinka i skymningen. Vissa platser älskas bäst på exakt det här avståndet – och att känna deras historier gör utsikten tre öar djupare.
”Chinijo” är lokalt tal för ”liten” – chinijos är också öns barnungar – och namnet passar en arkipelag som fungerar som Lanzarotes barnkammare: små öar, stor biologi, minimalt med människor. La Graciosa, den enda bebodda, har ett eget kort och sina sandgator. Det här kortet seglar förbi den, mot dem som nästan ingen rör vid.
Montaña Clara är miniatyren: en enda blek vulkankon med kratern uppbruten av havet, knappt en kvadratkilometer sluttningar där ingenting högre än en buske överlever vinden. Den uthärdade på sin tid försök till odling och till och med ett par kortlivade projekt; naturen tog resolut tillbaka den, och i dag tillhör den fåglarna och de botaniker som besöker den med tillstånd. De två Roques – den västra (även kallad Roque del Infierno, ”Helvetesklippan”) och den östra – är ännu renare: lodräta klippstackar i öppet vatten, häckningsfästningar för havsfåglar, omöjliga att landstiga på för allt som saknar vingar.
Alegranza är karaktären i dramat. Hela den kanariska arkipelagens nordligaste punkt: en bred, ståtlig caldera på nästan trehundra meter som ankrar en buskklädd slätt, omgärdad av klippor som Atlanten bearbetar med uppsåt. Namnet – ”glädje” – sägs bevara stämningen ombord på erövringsflottan 1402 när den först nådde kanarisk mark; därefter tillbringade ön sekler som väntrum för kapare (flottor låg på lur här efter Indienskeppen; skurkarna i kortet om piraterna kände de här ankarplatserna väl), som kaninjaktmark och plats för orchillaplockning, och till slut som privat egendom – tekniskt sett är den det fortfarande, inom naturparkens stränga regler. Dess monument är Faro de Punta Delgada, en stolt fyr från 1860-talet vars fyrvaktare levde här ute med förrådsbåtarna som enda tråd till världen – öbornas stoicism i destillerad form. Automatiserad numera, men dess ljuskägla sveper fortfarande över sundet varje natt.
Varför all stränghet? För att Chinijos holmar är ett av de sista stora havsfågelfästena i östra Atlanten: tusentals par gulnäbbade liror – vars kusliga nattrop du kan höra från norra Lanzarote på sommaren – tillsammans med stormsvalor, Bulwerpetreller, andra liror, fiskgjusar och Eleonorafalkar som tajmar sin häckning efter flyttströmmarna. Äggplundring och råttor gjorde historisk skada; skyddet är reparationen. Att landstiga utan tillstånd är inte bara olagligt, det gör verklig skada – en enda lös hund eller ett ovarsamt steg i en kolonis bohålor raderar år av arbete.
Så möter du dem på rätt sätt: båtutflykter och fisketurer från Órzola eller Caleta de Sebo cirklar holmarna när havet är lugnt (en kikare förvandlar turen); Mirador del Río och stigen längs klippkanten serverar hela panoramat med Alegranza svävande i synrandens utkant; och i skymningen från Órzola – håll utkik efter fyrens puls. De här öarnas hela uppgift nu är att bli lämnade i fred. Att se dem göra det är märkligt gripande.