Lanzarote vänder sina solnedgångar västerut över öppet hav, och kännare samlar dem som årgångar. De fem klassikerna: El Golfo, eldkustdrama med middag på köpet (card 82); saltpannorna vid Janubio, där karen speglar himlen i rosa och koppar – utan tvekan öns fem mest fotogeniska minuter; Famarastranden, där den våta sanden vid lågvatten blir en spegel för klippan och himlen – ta med vidvinkel och bara fötter; Mirador del Río-timmen, när La Graciosa går i guld (Guinate för den folktomma versionen, card 80); och Playa Blancas strandpromenad för den civiliserade utgåvan med glass i handen och Fuerteventura i silhuett. Spelets regler: kolla tidvattnet inför Famara, kom 40 minuter i förväg överallt, stanna kvar för efterskenet – den andra föreställningen – och lita aldrig någonsin på att en molnfri himmel blir den bästa. Dis och spridda moln målar bättre.
Solnedgång på den här ön är inte ett ögonblick, det är en genre – och som varje genre belönar den den som känner lokalerna. Fysiken hjälper till: västvända kuster med ingenting mellan dig och Amerika, luft som oftast är ren (och när calimadiset väl driver in förvandlar det solen till ett långsamt rött glöd – en annan film, också värd att se) och förgrunder som sträcker sig från saltpannor till bränningsspeglar.
El Golfo är huvudnumret. Byn vetter rakt västerut från den unga lavakusten; förprogrammet är inbyggt – den gröna lagunen Charco de los Clicos i sin halva krater, blåshålen vid Los Hervideros tio minuter söderut (deras kort täcker geologin) – och huvudakten ses bäst från ett restaurangbord eller från den lilla udden norr om byn. Solen sjunker ner i öppen Atlant, den svarta stranden går i violett, och köken tajmar papegojfisken därefter (card 82). Boka första parkett eller kom på en vardag.
Salinas de Janubio är fotografernas röst. De arbetande saltpannorna (kortet om det vita guldet berättar deras historia) blir i skymningen ett rutnät av speglar: varje kar tar himlens färg för egen räkning – rosa, koppar, kvicksilver – medan bergen bakom går i lila. Fotografera från vägens utsiktsplatser på norra kanten eller gå ner mot hörnet vid saltbutiken för lägre vinklar; tjugo minuter efter att solen gått ner slår karen ofta själva himlen. Kombinera med bågen av svarta klappersten på Playa Janubio nedanför om dyningen håller på med sitt slagverk.
Famara vid lågvatten är romantikernas svar. Den stora stranden plattas ut till en kilometer våt spegel; promenerande fördubblar sig själva, klippan fångar det sista varma ljuset och surfarna rider hem på linjer som svartnar. Kolla tidtabellen i tidvattenkortet – spegeln är ett lågvattenfenomen – och ta med något varmt: nordkusten andas ut sval luft i samma sekund som solen slutar jobba. Bara fötter är obligatoriskt, åtminstone i andanom.
De norra balkongerna spelar höjdkortet: från Mirador del Río eller dess gratiskusin i Guinate (card 80) ser du ljuset lämna hela Chinijoarkipelagen – La Graciosas vulkaner kastar skuggor tvärs över sundet, Alegranzas fyr vaknar (card 74) och klippan bakom dig går i rosa. Sommaren lägger solen långt i nordväst, idealiskt härifrån; vintern flyttar föreställningen söderut, och då tar Playa Blancas strandpromenad och Papagayos uddar (card 79) över – solen går ner ute till havs bortom Montaña Roja medan Fuerteventura svävar i silhuett, med oslagbar glasslogistik.
Husets regler för alla lokaler: kom 40 minuter i förväg – uppvärmningsljuset är halva konserten; stanna 20 minuter efter – efterskenet slår rutinmässigt själva solnedgången, och publikens uttåg gör att du får det för dig själv; några moln är dina vänner, en mjölkig calimahimmel är ett kanske, och en fullständigt klar himmel är paradoxalt nog det tråkigaste kortet i leken. Ön ger ungefär 365 föreställningar om året och har aldrig upprepat en enda. Samla ansvarsfullt.