Kanarieöarna har åtta bebodda öar — och en nionde som inte låter sig fångas. I sekler har sjömän och bybor svurit att de i horisonten sett en bergig ö där kartorna inte har någonting: San Borondón (Sankt Brendans ö), uppkallad efter den irländske munken Sankt Brendan, som enligt den medeltida legenden gick i land på ryggen av en ö som visade sig vara … något annat. Spökön hamnade till och med på officiella kartor, expeditioner sändes ut för att hitta den och det finns notariella protokoll över observationer. Vetenskapen talar om hägringar, moln och dimbankar över havet. Kanarierna fortsätter, med ett leende, att spana mot horisonten de märkliga dagarna. Från Famaras höjder, vem vet: solnedgångar med calima (Saharadis av damm) är misstänkt generösa med siluetter.
Varje sjöfarande kultur har sin spökö; Kanarieöarnas har ett sjöfarande helgons namn och en officiell akt. Legenden börjar i 500-talets Irland med Sankt Brendan av Clonfert — Saint Brendan, San Borondón i kanarisk mun —, munken som enligt de medeltida berättelserna gav sig ut till havs med sina bröder i en läderbåt för att söka Paradiset. "Navigatio Sancti Brendani", medeltidens absoluta bästsäljare, skildrar den odödliga scenen: munkarna går i land på en kal ö, firar mässa, tänder eld … och ön skälver till och sjunker — det var ryggen på ett kolossalt havsdjur. Därifrån föddes myten om den vandrande ön som dyker upp och försvinner.
När Europa nådde Kanarieöarna kastade myten ankar här. I sekler svor invånare på de västliga öarna — och passerande sjömän — att de mot väster såg en stor ö, med berg och dalar, som inte fanns på något sjökort. Observationerna var så envisa att San Borondón hoppade in i den seriösa kartografin: den finns ritad på kartor från 1500- till 1700-talet, med form och position, och Alcáçovasfördraget och andra dokument från tiden nämner till och med de kanariska öarna "som ännu inte upptäckts". Det gick ut formella expeditioner för att söka den — flera, med seriösa kaptener och identiska resultat: ingenting —, det togs upp vittnesmål under ed inför skrivare, och det fördes lärda debatter om huruvida man borde erövra den i förebyggande syfte. Få kollektiva synvillor har genererat så mycket byråkrati.
Vad såg de egentligen? Den moderna vetenskapen har rimliga svar och inget definitivt för varje enskilt fall: låga molnbankar över havet som skymningen skär ut som fast land; övre hägringar — fata morgana, som lyfter och förvränger bilder av verkliga öar långt borta —; calima som leker med ljuset. Den atlantiska optikcocktailen, serverad till observatörer som redan kände till legenden, gjorde resten. Men myten vann sin plats i den kanariska identiteten just för att den aldrig kunde stängas helt: sista ordet ligger alltid kvar i horisonten.
Och Lanzarote? Även om de klassiska observationerna koncentreras till de västliga öarna är legenden hela arkipelagens egendom — sånger, dikter, ett känslomässigt ortnamn som delas — och den här ön bidrar med sitt eget lyxobservatorium: Famaras höjder och Mirador del Río, varifrån Atlanten på disiga dagar fylls av möjliga siluetter. Prova den lokala leken: en märklig solnedgång, horisonten i väster, hopknipna ögon. Det där du kanske ser — moln, hägring, ö? — är exakt vad generationer av kanarier har sett. Välkommen till klubben för dem som inte är säkra.
Sensmoralen är sjömansmässig och vacker: en arkipelag som har allt reserverade dessutom åt sig en omöjlig ö — för att horisonten aldrig ska bli utan löften.