Mellan ”strand” och ”simbassäng” håller ön en tredje kategori som broschyrerna undervärderar: charcos – naturliga havsbassänger i lavan, påfyllda av varje tidvatten. De vänligaste finns i Punta Mujeres, en kalkvit fiskeby som i princip är byggd runt sina bassänger: stegar, små plattformar, mormödrar som simmar sina dagliga längder klockan nio prick. De vildaste är Los Charcones, nedanför Montaña Bermeja nära Playa Blanca – en kedja av omöjligt turkosa kar uthuggna i mörka lavaklippor, magnifika och genuint farliga vid dyning. Charcons regler är allmängiltiga: gå dit vid låg till halv tidvattennivå, bara när havet är lugnt, vänd aldrig ryggen mot havet, och håll koll på var lokalborna badar. Behärska tidtabellen (tidvattenkortet) så låser du upp ett dussin av öns bästa bad – de flesta fria från både sand och folk.
Lavakusten ser fientlig ut för badare tills du lär dig läsa den: överallt där flödena mötte havet lämnade de fickor, valv och kar som tidvattnet fyller två gånger om dygnet med rent, förnyat havsvatten. Öborna har i alla tider använt de här charcos som kvarterets bassänger – några förbättrade med en stege och ett räcke, andra precis som vulkanen göt dem. De är den mest lokala vattenupplevelse ön har att erbjuda: ingen entré, ingen musik, gott om oskrivna regler.
Punta Mujeres är den tämjda charcons huvudstad. Byn norr om Arrieta trär upp sina hus längs en låg lavastrand genomsydd av bassänger – den största vid centrum med trappsteg och stegar, de mindre instuckna mellan husen som privata badkar som råkar tillhöra alla. Scenen är själva poängen: barn som hoppar i vid högvatten, morgonsimmarnas klubb på sin fasta tid, grannar som vattnar pelargoner mellan doppen. Vattnet är glasklart, förnyat av varje tidvatten, med tillräckligt med småfisk för att motivera en cyklop. Etikett: det här är en levande by, inte en attraktion – parkera ordentligt, håll ner rösten, köp lunchen här (fisken är på allvar). I närheten utvidgar Punta de la Vieja och bassängerna kring Arrieta samlingen.
Los Charcones är andra änden av skalan: vilda, obevakade och på rätt dag öns vackraste badplats. På den råa västsidan av Playa Blanca-halvön, dit man tar sig via en dammig grusväg och lite klättrande, har havet karvat ut en rad kar i låga mörka klippor – turkosa skålar förbundna av kanaler, djupa nog att simma på riktigt i, inramade som infinitypooler med Atlanten som exploderar strax bortom kanten. Den inramningen är varningen: den här kusten tar emot hela västdyningen, och oberäkneliga vågserier sköljer över kanterna med kraft. Protokollet är absolut – bara dagar med lugnt hav, låg till halv tidvattennivå, aldrig ensam, aldrig ute på de yttre kanterna, och om skvätten går tvärs över bassängerna är det ett fotostopp, inte ett bad. Folk har behövt räddas här för att de struntat i exakt det här stycket.
Hedersomnämnanden till din samling: bassängerna vid Charco del Palo på nudistkusten (område där badkläder är frivilliga – byn är ett av Europas äldsta naturistenklaver, nämnt lika sakligt som ön nämner det); de lugnare lagunerna i Caletón Blanco (card 76); och Punta Mujeres kusiner i varje fiskeby norr om Arrecife. Den allmänna teorin är alltid densamma och alltid värd att upprepa: tidvattnet är tidtabellen, lokalborna är livräddarfacket, och en charco som står tom i gyllene timmen är sällan oupptäckt – den är stängd på grund av dyning, och byborna vet det allihop. Bada där mormödrarna badar. De har en felfri säkerhetsstatistik.