Två eller tre dagar om året regnar det (card 87 säger att du ska fira); några fler dagar gulnar calimadammet luften eller så sätter sig molnen över din ort. Öns svar är en djup avbytarbänk av plan B. Manriquerundan blir inomhuskonst: Jameos del Agua, Fundación i hans lavahus, Casa-Museo i Haría, Jardín de Cactus. Borgarna rymmer museer (sjöröveri i Teguises, samtidskonst och lunch i San José, historia i San Gabriel). Bodegas skänker malvasía oavsett väder (card 68); Teguise och Arrecife belönar strövande (cards 81, 75); Cueva de los Verdes bryr sig inte om vad himlen gör. Och kom ihåg mikroklimatflykten: grått i Costa Teguise betyder ofta sol i Playa Blanca – tjugo minuter söderut. Ön har inga dåliga dagar. Bara dagar utan uppdrag.
Låt oss definiera nödläget ärligt: Lanzarotes ”dåliga väder” skulle gå för en hygglig sommardag i halva Europa. Men semestrar drivs av förväntningar, och en förmiddag med envis molnighet (panza de burros lilla lokala kusin), en calimas mjölkiga sken eller det årliga regnet kan slå undan benen på ett strandprogram. Därav det här kortet – öns inomhus- och allvädersrepertoar, organiserad för utryckning.
Manriquerundan är plan B:s kungahus, eftersom öns störste konstnär i princip byggde för detta: hans rum är lika mycket interiör som landskap. Jameos del Agua – den kollapsade lavatunneln förvandlad till konserthall, pool och grotta för de blinda krabborna (deras kort är seriens öppningsnummer) – är förmodligen bättre under dramatiska moln än i sommarens gassande ljus. Fundación César Manrique i Tahíche, hans hus byggt inuti fem vulkaniska bubblor, är helt och hållet en inomhusupplevelse; Casa-Museo i Haría (card 80) lägger till det intima slutkapitlet; och Jardín de Cactus i Guatiza tål vilken himmel som helst och fotograferar bäst i ljus mulenhet. Gör två eller tre med lunch emellan så har du haft en storartad dag enligt vilket lands mått som helst, utan sol.
Historien fyller andra hyllan. Piratmuseet i Castillo de Santa Bárbara ovanför Teguise (card 81) passar ihop med strövande i gamla stan och långa kaféstopp; Arrecife (card 75) erbjuder samtidskonstmuseet i San José – med öns bästa regndagslunch under sig – San Gabriels historierum, kyrkan, saluhallen och shoppinggatorna; Teguise lägger till timplepalatset (card 70). Cueva de los Verdes spelar sin underjordiska teater exakt likadant i alla väder, och vinlandet förvandlar en grå eftermiddag till sin bästa version: källarvisningar, provningar, vinmuseet i de gamla husen – fat behöver ingen blå himmel (card 68, med utsedd chaufför eller vinruttens guaguas).
Det meteorologiska jiu-jitsut är dock det lokala mästardraget: den här ön håller på med mikroklimat (korten om den eviga våren och om alisios förklarar maskineriet). Det vanliga gråvädersmönstret – moln fastnålade mot norr och öster – lämnar ofta läsidan i söder gnistrande: vaknar Costa Teguise eller Arrecife matta, kolla webbkamerorna eller kör bara; Playa Blanca och Papagayo (card 79) befinner sig ofta i ett annat väderland tjugo minuter bort. Calimadagar inverterar rådet – dammet finns överallt, så välj interiörer och korta kustpromenader (det mjölkiga ljuset är märkligt bra för fotografi och uselt för panoraman), drick vatten och låt den spektakulära calimasolnedgången (asterisken i card 84) avsluta föreställningen.
Och behåll en sanning i bakfickan: några av öns finaste timmar går klädda i grått. Timanfaya under jagande moln ser vederbörligen apokalyptiskt ut; Famaraklippan med dimma fastnad i krönet blir Skottland på lava; tomma stränder i mjukt ljus tillhör promenerande och fotografer. Besökarna som klagar på en mulen dag och de som talar om den i åratal såg samma himmel. Skillnaden låg i planen – och nu har du en.