I ett och ett halvt sekel var Lanzarotes största export dess barn. Torkår, vulkanförgiftade skördar och hungriga årtionden drev våg efter våg av conejeros ombord på fartyg västerut: framför allt till Kuba – där ”isleño” helt enkelt betyder kanarier – till Uruguay och Argentina, och under de desperata fyrtio- och femtiotalen till Venezuela, ibland i överlastade segelbåtar som korsade Atlanten i hemlighet. Hela byar hade fler söner i Havanna än hemma. Många kom tillbaka – indianos, med linnekostym, besparingar och kubanska rytmer som sipprade in i ömusiken – och många kom aldrig, och det är därför halva ön har kusiner i Caracas och därför kanarisk och karibisk spanska i princip är syskon. Ön du njuter av var i generationer en ö man var tvungen att lämna. Värt att minnas mellan stränderna.
Varje gammal familj på Lanzarote förvarar sin version av samma fotografi: unga män i finkläderna, stelt uppställda framför en målad ateljéfond, taget veckan före båten. Emigrationen var ingen episod här – den var tryckventilen i en ekonomi som levde en torka från svält. Regnet på den här ön har alltid varit ett rykte; när regnen uteblev två år i rad, eller när kochenillmarknaden kollapsade under de syntetiska färgämnena i slutet av artonhundratalet (den historien har ett eget kort), fylldes hamnen av avsked.
Destinationerna skrev in sig i öns kultur. Kuba var först och djupast: socker- och tobaksboomen ville ha arbetare, rederierna ville ha passagerare, och Kanarieöarna levererade bådadera i över ett sekel. Öborna blev ryggraden i den kubanska tobaksodlingen; ”isleño” på Kuba betyder fortfarande just kanarier, och de décimas och puntos som sjungs på kubanska fält delar DNA med öarnas folías. Río de la Plata tog ytterligare tusentals – kanarier fanns bland Montevideos grundarstam generationer tidigare, och strömmen fortsatte att flyta. Sedan nittonhundratalets grymmaste kapitel: efter inbördeskriget, med ett sönderslaget Spanien och ransonerade öar, lyste Venezuelas oljeboom på andra sidan vattnet. Lagliga biljetter var få, så de desperata reste i hemlighet – fiskebåtar och gamla segelfartyg, överlastade, navigerande på minne och mod tvärs över tre tusen engelska mil; vissa överfarter blev legend, andra blev tragedi. Venezuelanerna kom att kalla Kanarieöarnas folk för familj – och öarna besvarade omfamningen så helhjärtat att Venezuela fick smeknamnet ”den åttonde ön”.
De som återvände förändrade platsen. Indiano – emigranten som kom tillbaka ”med Amerika avklarat” – är en kanarisk arketyp: det fina huset vid torget, palmen planterad vid grinden som en diskret skrytsamhet, grammofonen, habaneras och kubansk son som veks in i öns parrandas tills musiken om att resa och musiken om hemmet var en och samma sak. Också ord kom tillbaka, och recept, och en viss karibisk obrådskighet som passade ön som handen i handsken. Och under det här seklet har strömmen vänt: efterkommande till emigranter – inte minst venezuelanska kanarier – har återvänt i tusental och slutit cirklar som öppnades tre generationer tidigare.
Där historien berör din resa: emigrationsmonumenten och efternamnen runt de gamla hamnarna; bykyrkor finansierade av ”sönerna på Kuba”; timplens amerikanska kusiner på vilken folklorekväll som helst (card 70); och framför allt själva brytningen – den mjuka, musikaliska spanskan som låter karibisk därför att Karibien och de här öarna, på varje sätt som betyder något, växte upp tillsammans. När det visar sig att en kypares mormor kom från Havanna hör du ingen anekdot. Du hör öns andra halva.